I februar 1919, mens sejrherrerne fra Første Verdenskrig tegnede Mellemøstens kort om, ankom den zionistiske delegation til Paris med deres eget kort. De præsenterede deres vision for en fremtidig jødisk stat på fredskonferencen efter krigen.

Deres ambitioner rakte langt ud over grænserne for det daværende Palæstina. Delegationen gjorde krav på store områder, som i dag tilhører Syrien, Libanon og Jordan.

Kortet var strategisk udformet for at sikre kontrol over regionens vigtigste vandressourcer. Det omfattede Golanhøjderne og strakte sig helt til den store libanesiske havneby Sidon.

Ifølge planen ville den nye stats grænser nå næsten til portene af Damaskus og Amman. Store arabiske byer blev bevidst udeladt, men de omkringliggende landbrugsområder blev stille og roligt annekteret.

Dette hundrede år gamle dokument afslørede den strategiske logik, der kom til at præge de følgende årtier: maksimal mængde land med minimal mængde arabere — et princip, som senere bidrog til bosættelserne på Vestbredden og belejringen af Gaza.

ÅTERBLICK: Hur sionisterna föreställde sig “Stor-Israel”

I februari 1919, när segrarmakterna i första världskriget ritade om Mellanösterns karta, anlände den sionistiska delegationen till Paris med sin egen karta. De presenterade sin vision om en framtida judisk stat vid fredskonferensen efter kriget.

Deras ambitioner gick långt bortom dåtidens Palestina. Delegationen gjorde anspråk på omfattande territorier som i dag tillhör Syrien, Libanon och Jordanien.

Kartan utformades strategiskt för att säkra kontroll över regionens viktigaste vattenresurser. Den inkluderade Golanhöjderna och sträckte sig ända till den stora libanesiska hamnstaden Sidon.

Enligt planen skulle den nya statens gränser sträcka sig nästan till Damaskus och Ammans portar. Stora arabiska tätorter uteslöts medvetet, men de omgivande jordbruksmarkerna annekterades diskret.

Detta hundra år gamla dokument avslöjade den strategiska logik som skulle forma årtionden framåt: maximal mängd land med minimal mängd araber — en princip som senare bidrog till bosättningarna på Västbanken och belägringen av Gaza.

TILBAKEBLIKK: Hvordan sionistene forestilte seg “Stor-Israel”

I februar 1919, da seierherrene etter første verdenskrig tegnet Midtøstens kart på nytt, ankom den sionistiske delegasjonen til Paris med sitt eget kart. De presenterte sin visjon om en fremtidig jødisk stat på fredskonferansen etter krigen.

Deres ambisjoner gikk langt utover grensene til datidens Palestina. Delegasjonen gjorde krav på omfattende områder som i dag tilhører Syria, Libanon og Jordan.

Kartet ble strategisk utformet for å sikre kontroll over regionens viktigste vannressurser. Det inkluderte Golanhøydene og strakte seg helt til den store libanesiske havnebyen Sidon.

Ifølge planen ville den nye statens grenser strekke seg nesten til portene av Damaskus og Amman. Store arabiske byer ble bevisst utelatt, men de omkringliggende landbruksområdene ble stille annektert.

Dette hundre år gamle dokumentet avdekket den strategiske logikken som skulle prege de kommende tiårene: maksimal mengde land med minimal mengde arabere — et prinsipp som senere bidro til bosettingene på Vestbredden og beleiringen av Gaza.

@geopolitics_prime